påminnelsen

På resa i det okända, en rubrik på sista sidan av dagens ÖT. Kolumnen skriven av Irene Lillmåns från Nykarleby. Innehållet fick hjärncellerna att börja jobba, och tankarna att flöda. Det var nog det som var meningen antar jag. Att få läsarna att stanna upp i morgonkaffet. Och väcka en liten tanke. Ett litet frö. Det gjorde det åtminstone för mej.
Det fick mej att minnas mina egna erfarenheter. Tyvärr så skrev jag aldrig ner dem någonstans. Och minnen suddas ju sakta ut, och blir svagare med tiden, som alla vet. Men vissa händelser i livet kommer man alltid att minnas, mer eller mindre. De som förändrade. De som ändrade kursen på livets väg, så att säga.
Alla vi, i den så kallade västvärlden, borde få vara med om en sådan resa som Irene beskriver. Det skulle nog öppna de flesta ögon.
Alla skulle nu som då, behöva få en påminnelse om vad vi har. Vi borde ju klara oss utan den påminnelsen. Men tyvärr så håller vi på att drunkna i det som är oviktigt.
Idag fick jag den påminnelsen. Tack Irene.